Hur många riktiga vänner har man? Det är inte många om man tänker efter. Någon man kan säga allt till och man vet att det stannar där. Jag har två vänner och en av dom har jag umgåtts med ikväll och hon har alltid varit där för mig , hon har har tålamodet och förståelse nu när jag inte har mått så bra hon ger mig andrum när jag behöver det och utan krav. Hon är en sann vän och denna underbara människa heter Lina. Jag har blivit sviken så många gånger på så kort tid sånna som man trodde man kunde lita på som sedan har huggit än i ryggen så fort det inte passade längre, men det är ju så alla har någon som är man tror kan lita på och så går snacket runt. Men folk idag har så mycket med sig själva så man orkar/klarar inte av att andas åsikter/problem och därför vill få det ur sig så då pratar man med sin vän som pratar med sin vän. Jag är så trött på alla som tycker och tänker högt och så blir det missförstånd och historian blir helt plötsligt en helt annan berättelse. Och tyvärr är det många idag som mår så dåligt och måste trycka ner någon annan för att känna sig lite bättre och det är sorgligt att man inte kan klappa sig på axeln på annat sätt. Men till slut kommer det ifatt dessa människor och synden straffar sig själv. Har man inget gott att säga kan man lika gärna hålla käften. Men allt prat sätter sina spår och det är något jag jobbar med idag men en sak är säker, jag tänker inte låta er vinna. Jag va stark innan ni började sparka på mig och starkare kommer jag att bli. Jag behöver inte spy galla utan när jag mötte era blickar så ler jag. Jag lägger min energi på något viktigare och titta på medan du faller

Igår ringde jag ivo och anmälde min läkare som jag skulle ha gjort för länge sedan. Dom på Ivo sa först att man kontaktar personalnämnde och klinik chefen innan man gör en anmälan men bara efter en stund vi hade pratat så sa hon att nej jag tycker du ska skicka in en anmälan meddetsamma så det gjorde jag.
Men det va svårt att beskriva händelsen när det handlade om hur många händelser som helst. Men jag fick nog ner det mesta.
Från att han skrev ut allt för många olika mediciner så som jag va någon jävla provkanin till hans dåliga attityd och hur detta har skadat hela mitt liv.
Och mitt sett att se på mig själv och min framtid. För jag hade inte hamnat så här långt ner om det hade stoppas i tid och då hade jag haft endel av mitt självförtroende kvar och hade varit tillbaka på jobbet för längesen men nu vet jag inte om jag vågar ge mig ut i jobb.
Alla dessa tankar om att få ett bakslag och inse att jag inte fixar det maler i mitt huvud.
Vist jag har min fasta tjänst inom äldreomsorgen men jag vill inte tillbaka.
För det är jag för bra på, eller hur man nu ser på det. Jag vill ha raka rör inget jävla skitprat som det alltid är på sånna ställen. Jag började jobba inom vården året jag skulle fylla 18 så jag har varit runt på många olika boenden och det är Fan samma skit överallt.
Personal som har jobbat för länge och ser jobbet som en maskinstation där dom gör det dom måste och inget mer. Dom tycker det är trevligare att ta en kopp kaffe och sitta och snacka skit om personalen och hur jobbiga/tungt dom har det på jobbet.
Jag passade inte in där för jag la förmycket tid på dom som bodde där och kunde sätta mig ner och hålla någons hand för dom va oroliga istället för att springa o kolla i behovslistan om dom hade något lugnande.
Nej tack. Det va väl därför jag utbildade mig till legitimerad badmästare inom hälsa och spa och fastnade för massagen och läst vidare till certifikat medicinsk massageterapeut.
Och det är något jag kan skryta om för det är inte många här runt omkring som slår mig på fingrarna när det gäller behandling av kroppen. Skulle så gärna vilja öppna ett spa här runt omkring inte mitt inne i stan utan i utkanten. Ett spa där Svensson har råd att gå. Och jag är övertygad på att det hade fungerat. Så OM jag får några pengar för anmälan så ska jag starta ett eget företag. För att kunna bygga upp mitt liv igen våga tro på mig själv och mina kunskaper som jag ligger inne med. Detta är min dröm och mitt mål...

Jag hatar att må såhär. Allt jag känner är ilska och irritation. Allt är fel och inget är som jag vill. Och det är för jag inte tillåtet något att va bra och ja jag vet om det men jag kan inte, jag orkar inte göra något åt det. Ångest ångest och ångest. Jag vet att det är bara jag som kan bryta detta beteende men vart Fan börjar jag när allt är så jävla jobbigt. Och nej det blir inte bättre att ha det såhär men.... Jag orkar inte. Och vem Fan ska orka om inte jag. Jag vet allt detta men....
Just nu sitter jag ute och kedjerökar medan familjen är där inne och snart ska vi förbereda dom för sängen. Hunden sitter och tittar på mig för han vill ha mat och kärlek ååååå det kryper i hela kroppen och där är nog inte en enda muskel som inte spänner sig just nu. För jag vill inte och jag orkar inte vara arg länge....

Min kropp sa ifrån och min hjärna va vansinnig att jag inte orkade och fattade inte varför å varför just nu när jag va på topp? Och självklart blev jag inlagd.

Nu har jag låst bloggen och detta är kanske en början på att våga öppna mig och börja skriva.

Idag är det fredag och det betydde att jag hämtar medicin, det gör jag måndag, onsdag och fredagar och jag måste erkänna att hela mitt liv kretsar runt dessa jävla mediciner och då menar jag mina adhd mediciner just nu har jag medikenett eller hur det nu stavas, som jag ska ta 4 gånger per dag 20 mg så 80 mg om dagen och det är maximalt antal. MEN augusti 2014 skrev min läkare ut 18 st 10 mg Ritalin om dagen till mig så jag låg på 180 mg och maxgränsen ligger på 80 mg. Och det va där allt började skita sig enligt min uppfattning. Jag hade börjat jobba på mitt livs drömjobb som spa ansvarig jag va ensam anställ och hade jobbat där i 4 månader och trivdes bra men så en dag sa min kropp ifrån. Jag blev inlagd på psyk här i Kristianstad och inte nog med att hela min värld rasade så fick jag inte förlängt på jobbet. Jag åt så mycket mediciner så hela jag gick på högvarv och jag kunde inte sluta utan jag var överallt och ingen va så bra och duktig som jag. Den dagen min mamma knackade på dörren och tvingade in mig på psyk akuten va fruktansvärd. Att inse hur snett allt har börjat gå och jag klarar inte av detta på egen hand, att behöva be om hjälp jag som alltid har klarat mig själv och haft ett jävligt stark psyke ser mig själv stå mitt på golvet i tvrummet och skeppar på samma ställe hela tiden och stor gråter samtidigt som jag sneglar på mamma som står i hallen med tårar i ögonen och säger fler gånger. Frida nu åker vi in, jag kör dig nu. Och jag visste redan då att jag kommer bli inlagd så då kom panik över vad ska alla tro och hur ska familjen klara sig utan mig. Men dom hade inget val.....

Idag går mina tankar till er som inte har någon att hålla i hand eller har ångest för att inte kunna ge något tillbaka.
Detta påminner när jag var yngre och jag och min kompis skulle köpa rosor till våra pojkvänner och hon hade fått mer pengar av sina föräldrar än vad jag hade fått, så hon kunde köpa en fin bukett med små fina rosor medan jag fick ihop till en lång ros i fint rätt papper. Men som jag skämdes när vi träffade killarna.
Och detta minnet har jag tänkt många gånger.
Varför ska man lägga en massa pengar på stora fina saker när det räcker gått och väl med att ha en mysig dag tillsammans.
Jag kan slå vad att när love och Sannie kommer till skola/dagis imorgon så är det de stora samtalsämnet vad alla fick. Suck.
Det är just detta som vi för vidare dåligt samvete och ångest.

Jag har alltid varit en stark brud som har vetat vad jag vill och har klarat allt som har kommit i min väg. Redan i första klass fick jag diagnosen dyslexi och där efter fick jag hitta min egen väg att klara av allt som hade med skolan att göra.
Jag slingrade mig igenom högstadiet med godkänt i dom flesta ämnena förutom engelska.
Min speciallärare sa till mig redan i tjunde klass att jag inte kommer få godkänt i engelska när jag går ut nionde klass så dom lektionerna vi hade engelska tillbringade jag i rökrutan. ?
så efter högstadiet pluggade jag ett år på IV och skulle försöka läsa upp mina betyg men det året var bara en lektion för mig där jag och polarna spanade in snygg killar istället för att plugga ?
efter detta året kom jag in på omvårdnadsprogrammet och trodde aldrig att jag skulle klara att gå ut gymnasiet men jag är stolt att jag har min dyslexi för jag har fått talets gåva istället.
Och det har räddat mig många gånger.
Men trots alla motgångar så klarade jag av gymnasiet och flyttade hemifrån redan när jag gick i andra ring. Jag gick i skolan på dagarna och jobbade på kvällarna och helgerna för att kunna betala lägenheten och räkningarna.
Allt för att klara mig själv och det flöt på bra. Fick en tjänst och jobbade där i några år tills jag blev förbannad på systemet hur man behandlar våra äldre. Så jag plugga vidare till legitimerad badmästare inom hälsa och spa. Och jag blev nyfiken på massage så jag pluggade vidare till certifierad medicinsk massageterapeut och har jobbat endel inom detta som jag kommer säkert kommer skriva mer om senare.
Men allt detta har jag lyckats med plus att jag har satt 2 underbar barn till värden Love som är född 2008 och Daniel dom är född 2011.
Sen för ca 3 åren rasade hela mitt liv och det är de min blogg kommer handla om.
Psykisk ohälsa.
Från att vara så stark till att bli så svag i ett helvete vanlig jävla liv.

Nu ska jag bara list ut hur jag kan blogga på bästa sätt 

Sen ska det skrivas om både det ena och det andra ☺