Att se panikångesten i din blick när du frågar vart du är och vad det är för sår du har på höften, går inte att beskriva. När jag lugnt försöker förklara att du bor här och att du har för 5 dagar sedan fått höften opererad, där av det stora såret.

Detta är tredje gången detta händer inom ca 5 år och jag vet att du känner dig så dum att du inte kommer ihåg vad som har hänt och vad du gjorde igår eller för en vecka sedan. Och sen vågar du inte fråga för du tror att du har ställt samma fråga 100 gånger och till slut blir vi arga.
Men så är inte fallet jag kommer stötta dig allt jag kan och du får fråga hur mycket du vill bara du får svar på dina frågor och slipper ångesten över att inte veta

Sannie den augusti 6 år,
jag den 24 september 32 år ,
Love den 8 oktober 9 år
och idag den 14 oktober fyller Mattias 35år.

Sannies kalas delade vi in på fet texttre tillfällen. Ett barnkalas för kompisarna och sen ett Kalas där jag kunde vara delaktig med min familj (mamma, pappa och lillebror) vänner som vi firar med och en familj från Mattias släkt.

Det sista kalaset valde jag att uteblir för barnens skull. För då var det resterande som kom dom har gjort mig och min familj så ila (dom tycker inte om mig och har varit väldigt tydliga med det å pratat skit till allt och alla fast det inte stämmer) och eftersom jag inte vill påverka mina barn negativt å vill att dom själva ska får se och där efter fatta deras egna beslut. Bara för jag inte går ihop med deras faster vill jag inte att det ska vara en anledning för att dom sa ta avstånd från henne. Jag vill inte ta någon från mina barn. Dom får själva fatta ett beslut och dom älskar sin faster och kusiner och det gör mig glad

Love ska vi ha kalas för imorgon den 15 på en IP för att jag vill slippa alla påhopp för hur det ser ut här hemma och vilka fel och brister vi har. För det är tyvärr så det brukar låta.
Vi får väl se hur det går imorgon

Jag har spelat pokemon go nu i ett år och jag tror det var här min resa började gå åt rätt håll. Innan jag började spela mådde jag så dåligt att jag började få olika fobier så som att träffa folk och till och med duscha ? det är helt sjukt när man tänker efter hur man försöker överleva dagen med all ångest och panik ?.
Men så började jag spela pokemon go helt plötsligt va jag i stan och gick.
Och på denna vägen vågade jag mer och mer å jag märkte att det inte var så himla farligt att träffa folk och alla fördomar jag hade. ?

Kunde inte i min vildaste fantasi ana att denna lilla varelse kunde ha så stor personlighet. Jag har typ alltid haft djur från möss till hästarna och jag trodde att jag alltid skulle ha hund i huset men efter vi lämnade tillbaka Alex till Sin ägare pga av att han markerade inomhus så sa jag till mig själv (ingen mer hund) men så såg jag att en gammal klasskamrater var tvungen att göra sig av med sina kaninungar så då fick stampe flytta hem till oss och jag ångrar inte en sekund.

Vi har gott och igen så många utmaningar och vi har fått bevisa gång på gång att
ingen ska/kan skilja oss åt.

Sannie blev 6 år i augusti och Love 9 år nu för någon dag sedan och jag är så lyckligt lottad.
Åh dom lever upp till sina namn ??

Varför har man så höga krav på sig själv? Varför kan man själv inte tillåta sig att må bra? Det är nog mitt största problem just nu. Att inte kunna klappa sig själv på axeln och säga bra jobbat Frida det gjorde du bra. Nej du tänker man istället vad kunde jag jag bättre. När man lagar mat och familjen säger att det var jätte gott så kan jag inte ta det till mig för jag kunde ha gjort det bättre. Säger gubben att jag är vacker så slår jag ifrån det med att säga nej jag har inte duschat idag. Jag fattar inte varför jag ska plåga mig själv på detta viset. Men jag har nog alltid haft höga krav på mig själv och ska jag göra något så ska det va ordentligt och inget slarv. Sen har jag jobbat i vården i så många år och där är det Fan ingen som säger att man gör ett bra jobb det kvittar hur mycket du gör så är det alltid bra nog och det är inte sina kära kollegor sena att berätta och så är det kanske överallt. Och detta gör väl att det sätter sig i huvudet på en och man är inte bra nog. Man ska alltid vara glad o trevlig och hinna med familj och hus å allt som tillkommer på 24 timmar. Jag får inte detta att gå runt. Hur hinner alla andra med? Eller gör dom det? Det är kanske bara jag som tror det och får ångest över att jag inte hinner med allt jag vill o måste. Och för lite omväxling så trycker jag ner mitt självkänsla lite till. Suck.